< Tillbaka

20 Februari - 2011

Att tvinga barnen skildra våra rädslor.

Att projicera våra egna rädslor på våra barn Vi är så rädda för att göra det, så vi gör det

Lina började på simskola Alla barn var lika mycket nybörjare som hon, alla var de nya i det nya sammanhanget Föräldrarna får titta på, och gång två så händer nåt där Lina söker tröst och sympati hos sin mamma Eller kanske var det blotta synen av henne, känslan av ett barnsligt "mamma!" Mamman möter henne med ömkan, moderhjärtat går på högvarv, och det blir inte så mycket mer simning den dagen

Lina börjar på skidskola I hennes grupp går, förutom hon själv, hennes bästa bästis och hennes mest älskade kusin Samt en pojke som är lika ny till sammanhanget men genom konstellationen mycket mer främmande Första dagen, första liften, på väg till samlingen: Lina ramlar Det är kallt, pjäxorna trycker, det är tidigt, det är nytt Hon börjar gråta Vi tröstar i panik Men där har hon satt ribban Dag två blir lite värre Dag tre ringer de och ber oss hämta henne

Lina börjar på dans En förälder sitter med för att det är ju så kul att se sitt barn bli stort och utöva stordåd! Lina pendlar mellan föräldern på bänken och dansgruppen och har för varje gång hon återvänder till dansgolvet lite svårare att anknyta till gruppen Det är mycket känslor som känns när man ser sitt barn osäkert och rädd Det är inte svårt att när barnet söker medlidande och tröst svepa sin varginstinkt runt den lilla kroppen och fort söka skydd i lyan

Men det är här vi vuxna felar nåt så kopiöst! Det är ju när de ostadiga små stegen är som mest instabila som vi ska lämna dem Säga "hejdå, vi ses om en timma", bestämt och utan att ge dem minsta misstanke om att allt skulle vara nåt annat än ok Vi ska ju inte ge dem av vår rädsla, vi ska ge dem av vår trygghet Förvissa dem om att misslyckanden och missanpassning inte ens existerar i vår bild av deras företagande Stolta och säkra ska vi lämna dem, stolta och säkra kommer de att bli

Lina missade uppropet och de efterföljande tre gångerna på simskolan, del 2 Det var väntat och berodde på resor som sammanföll direkt på varandra hos de respektive familjerna Hur skulle det gå, nu när hon kom in i de andras sammanhang, ny till grupp och övningar Jag hörde oroande röster väckas

Det blir lördag morgon Vi pratar om allt hon lärt sig i Thailand och hur de andra barnen nog kanske ligger lite efter hennes förmåga, om hur det är att snorkla och det grymma i att simhallen inte tillåter cyklop i bassängen Jag frågar inte en enda gång hur hon känner när jag tydliggör att de andra har gått några gånger Det enda jag tycker är viktigt är att vi har tiden på vår sida, slippa stressa, slippa kastas in Hon ges aldrig tillfälle att uttrycka sin oro, trots att tid finns Enbart för att det inte finns någon oro att klamra sig fast i och åka vidare på  "Kan du sitta här inne" frågar hon De sätter i gång med torrsim och den ena assistenten påvisar för mig och en annan mamma att föräldrarna under fortsättningskursen inte får sitta vid bassängkanten Inga problem säger jag, och om min dotter frågar, men bara då, berätta att jag väntar utanför Trygghet men inte grunda för osäkerhet Efter simningen berättar hon, utan uppehåll för andning, om allt nytt hon testat Men hon berättar också om hur hon inte kom ner hela vägen till botten utan lärarens hjälp "så då hjälpte hon mig, bra va!"

Lina ska gå på skidskola när vi i slutet av januari besöker Val Thorens Det är en dansk skidskola med dansk instruktör och danska barn Hon vet vad det innebär och vi gör ingen sak av det, istället pratar vi om skillnaden i de nordiska språken, hur liten den är, medan man som nybörjare har svårt att gissa sig till engelska glosor Inte en gång säger vi att "det kan bli lite svårt att första" för att tveksamt dra ut på konstaterandet och möta hennes reaktion

Första morgonen så lämnar vi henne och vårt telefonnummer med uppmaningen "kör hårt, ses om tre timmar" En puss, en kram, sen drar vi Från sittliften ser vi henne kämpa i fyra dagar, jag gråter pyttelite Hon berättar hur hon åkt själv i liften, före sin instruktör, och hur en snäll kille hjälpte henne av Varje gång jag ser henne vill jag springa fram och krama och säga att "mitt hjärta brinner så för ditt" och kom nu går vi För hon är mitt barn, ett barn som jag vill skydda inför varje möjligt fall Jag vill hålla krampaktigt och skydda henne med alla medel Men det är ju JAG, min egoism Jag måste lägga min egoism åt sidan för att lära henne att leva

När vi hämtar visar hon trix och vi är mäkta imponerade Och visar det Pjäxorna trycker lika mycket denna gång och morgnarna är om möjligt ännu tidigare men Lina tuffare Hon visste att vi skulle stå där vid skidskolestolpen varje dag klockan 1200 Den förvissningen räckte, det och att vi trodde på henne Det gav henne på en gång både mod och trygghet

Lina ska börja på dans idag Det är jag som har tjatat Det är jag som har gjort vad alla föräldrar gör: tyckt att hon ska testa just mitt intresse Hon räknar timmar och håller tåspetsskola i vardagsrummet "Ska du titta" frågar hon Och jag säger att jag ska träna under tiden men att jag kommer vara så nyfiken så att jag dör och kanske smiter in för en liten tjuvtitt Hon ler och känner sig speciell Jag behöver inte sitta där, hon dansar för mig ändå




Flattr this

KONTAKT & PRESS

HELENA SANDKLEF
PRODUCENT

info@helenasandklef.se
+46 (0) 702 641 691

HELENA SANDKLEF PRODUKTION
KIRUNAGATAN 46
162 68 VÄLLINGBY
Kreera web&design