< Tillbaka

14 Mars - 2011

Mia.

Igår blev jag bjuden på Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst" Jag har ingen direkt relation till Mia, och så verkar jag börja många inlägg nuförtiden Men det är en viktig beståndsdel i min analys och mitt filosoferande runt hennes föreställning, precis på samma sätt som att den relation man har, och sällskapet av förutfattade meningar, är av betydelse Jag vill inte göra en recension, inte strö kritik eller beröm Jag vill bara förlänga en diskussion som kanske inte är så okomplicerad som den låtsas

Dispositionen är enkel Barn, tonåring, ung vuxen, klok vuxen via landsbygdens inrutade struktur, utseendefixering och skilsmässa And people laughed like there was no tomorrow Men många gånger satt jag bara tyst Det var förutsägbart och kittlade inte nånstans Men så dämpades belysningen och hon slutade accentuera dialekten för att sjunga Hest och magiskt sjöng hon, och det kändes som om jag förflyttats till en annan föreställning Eller som att platser bytt plats medan jag satt kvar

Efter paus kommer hon in i en roströd, högglansig kostym, peruk och ett glitterband runt nacken Hon bär klackskor hon låtsas inte kunna gå i och drar i byxornas höga midja Hennes gest- och minspel tar aldrig slut, publiken skrattar och hon skrattar och på varandra föder de Hon kallar sig ett namn jag inte kommer ihåg och påstår sig ha blivit omgjord hos Gokväll Det är igenkänningshumor när den är som värst och när jag tittar rakt igenom underbett och grimaser ser jag inget annat än buskis Det är kul för hon driver med en stereotyp, och hon kan driva den hur långt som helst eftersom hon bara står modell för våra aldrig sinande referenser Men det är en svag kvinna, en kvinna som tror att hon måste ha illasittande byxor för att det har starka kvinnor på tv sagt Det är henne man driver med Ena klacken är av men det märker inte hon, för henne är det fortfarande ett par klackskor och att dessa ska stärka hennes identitet är den enda relation hon har till dem Hon läser böcker i hjälp till självhjälp och är edgy när hon väljer en keps istället för vintermössa när snön kommer Det är en kvinna som aldrig har fått höra att hennes egna val är av värde, utan som tvingas förställa sig för att duga And people laughed like there was no tomorrow

Bredvid mig sitter en medelålders kvinna i färgad svart kortklippt frisyr, i plastig MC-jacka och långa lösnaglar Hon och hennes väninnor har åkt buss hit och i pausen smuttar de på en fickplunta på toa Hon stämmer in på de flesta av Mias stereotyper Gång på gång visar föreställningen på beteenden och destruktivitet för att sluta med insikt och självdistans Men hur är det för kvinnor som jublande kiknar av skratt åt det lustiga, de som inte har kommit hela vägen fram till rampljuset på Cirkus, de som sen går hem och saknar plattform Är Mia Skäringer just en hjälp till självhjälp eller vinner hon skratt genom att visualisera den medelålders kvinnan som fastnat i var tänkbar "fälla" Jag vet inte Och jag vet heller ingenting om kvinnan till vänster om mig Men för nästan hela Cirkus är de befriande skratten bara ett tecken på att man ligger oerhört nära karaktären, man känner igen sig själv, man nickar mot sitt sällskap och slår sig på låret som att säga "mitt i prick!"

Men så hittar jag mig själv i Mias föreställning Då är det inte längre läge för skratt Hon pratar om sin uppväxt, om isoleringen på landet och sin pappas alkoholism Det är starkt och sorgset, men mest starkt, och jag önskar att jag fick chansen att visa på samma igenkänning som fick taket att lyfta för några minuter sedan Men Cirkus är knäpptyst, taket sitter som berget Och det är inte bara stilistiskt vackert och brutalt utelämnande på ett sätt så obekymrat att vi faktiskt vågar fortsätta titta, utan också fångar det upp en publik och ställer frågan om allvar och ansvar Men främst om reflektion Vi kan skratta och visa på distans, skratta igenkännande och ironiserande Men sen måste vi stanna upp och hämta oss lite Betrakta, stänga flabbets automatik

Det är här hon tar oss med storm, när hon gör de minsta gesterna När hon berättar och illustrerar hur hon spyr i badkaret när en kille plötsligt kommer in och tar hennes oskuld Eller när hennes pappa kör ner i ån, utan att ha fått Mias förlåtelse Vi sitter och tänker "eh ha ha, näru, oss lurar du inte" men våra öppna käftar förblir öppna och inget skratt kommer ut Vi är ettusenåttahundra själar som fastnar i vår egen framfärd mot nästa skrattabortsvada Mia tänker att vi behöver stanna till Och medan jag skruvar på mig, når jag plötsligt insikten att det är precis det jag gör

Jag tänker på Schyffert, hur han stod på samma scen och lät oss skratta för att plötsligt skala bort all ironi och blotta sig själv på scen Skratten i halsen och det trevande obekväma som han lät oss gå igenom medan han själv inte vek en millimeter Sen skrattade vi igen Lite som när man tänjer inom baletten och går upp för ett nytt andetag för att sedan sjunka djupare in i positionen Ett dramaturgiskt framgångsrecept Men ack så svårt att gestalta

Jag skrattade inte så mycket åt Mia Skäringers föreställning "Dyngkåt och hur helig som helst" Jag tyckte inte den var riktigt snäll, jag tycker den cementerade strukturer och delade ut offerroller Vände sig mot en svag grupp Men om folk har roligt så är det kanske jag som överanalyserar, som skapar en föreställning om nåt som inte finns Och även om den skulle finnas så kanske det är min skyldighet att låta bli att försvara kvinnor som inte har bett om att bli försvarade

Jag skrattade inte så mycket åt Mia Skäringers föreställning "Dyngkåt och hur helig som helst" Men jag grät Och det var min behållning, en stor sådan


Flattr this

KONTAKT & PRESS

HELENA SANDKLEF
PRODUCENT

info@helenasandklef.se
+46 (0) 702 641 691

HELENA SANDKLEF PRODUKTION
KIRUNAGATAN 46
162 68 VÄLLINGBY
Kreera web&design