Det kan ha undgått få att Paul Hansen först hyllades för Årets nyhetsbild

för att sedan tjäras och hängas när denna bild av Nathan Weber började cirkulera

Vi den första anblick så äcklas man nåt så kopiöst Hur kan man profitera, missakta och göra henne till ett objekt, ett objekt för konsten

Frågan har stötts och blötts, långt innan Hansen vann pris Redan i mars förra året gjorde den briljanta webbsidan Prison Photography en intervju med Paul Hansen om de båda, på nåt sätt motsägelsefulla, bilderna, som en del i en femton avsnitt lång artikelserie i fallet Fabienne Cherisma Han berättade om, till skillnad från det frusna lugn man upplever på bilden, kaoset där på taket Folk bestal den döda flickan på hennes plånbok, det var rädsla och förvirring

I många fall har bilder förmedlat den grymma verkligheten bättre än ord har gjort, som i fallet Hector Pieterson I andra fall har det inte representerat sanningen, som i fallen när den färdiga berättelsen behöver illustreras Vart går gränsen Andreas Ekström debatterar pressetik med sig själv i en artikel i Sydsvenskan Men en viktig sak som alla tycks glömma är att Nathan Webers omdöme är lika diskutabelt Även han tog en sensationsbild där Fabienne var inblandad Alla fotografer försöker hitta sin bild, skilja sig från mängden genom sin vinkel Jag är övertygad om att han hittade sin Det var knappast ett dokumentärt syfte, ett etiskt diskussionsunderlag Snarare jakten på bilden

Självklart måste vi föra en kontinuerlig diskussion kring dokumentärfotografiet och dess relevans, dess strävan efter objektivitet och dess gestaltning Men lika mycket som Hansen ville skildra en situation så ville Weber Lika fruset och cyniskt kallt som ögonblicket Weber har fångat ger sken av att vara, lika mycket kan det vara en hårt beskuren verklighet