< Tillbaka

3 April - 2011

Det intima i teatern: om ett skådespel när det är som svårast.

Jag har en väldigt ansträngd relation till teatern, ansträngd i bemärkelsen att jag skruvar på mig och får upplåta en massa energi bara för att inte rodna Det är inget fel på teater Tvärtom Det är fel på mig

I lördags var jag på hyllade Klungan på Dansens Hus, längst bak satt vi Alltså på sista raden, nr 21 Ändå blir det för intimt på något sätt Jag håller andan emellanåt Ibland tittar jag på de andra för att se om någon går en lika komplex upplevelse till mötesDet har hänt att jag satt mig ner och längtat tills spelet är slut, både deras och mitt

Jag tänker att det kanske beror på kombinationen av närhet och distans och denna tvådelade strukturs skillnad till filmens När jag från samma scen konsumerar standup eller musik så har jag en känsla av att jag är inkluderad, en del av upplevelsen De riktar sig till mig och jag riktar mig till dem och därom hymlar vi inte Ofta blir jag tilltalad utan en direkt kommunikation, jag blir sedd och hörd Det är ett konstant flöde av ömsesidigt tagande, jag känner mig delaktig och därmed också behövd Utan mig, ingen scenkonst Men mellan mig och teatern hissar man upp en glasvägg, skapar en distans utan att närheten minskar I teatern är jag betraktare, av samma sort som i filmen, fast med skillnaden att det utspelar sig i nuet i en oklippt verklighet Att höra skådespelarens fötter beröra scengolvet gör mig förvirrad och kastar mig ur dramaturgin Medvetenhet om att det är levande och när som helst kan gå fel; en missad replik, ett plötsligt skratt, en brusten mask Jag vill inte vara så nära att jag kan tvingas uppleva det Jag är en del av den stora del som inte är en del av akten Jag får inte vara med, de spelar inte för mig, till mig Man kan tömma salongen och the show does go on Så känns det, när jag går på teater

Men jag tänker också att det kan bero på ovana Att teater måste analyseras utifrån verktyg och en språkkonst jag inte besitter Man måste tolka flera varv, man måste hitta dit där alla söker hitta kärnan Och sen leverera den Jag bygger tolkningen utifrån myten att jag inte inte får förstå Där jag var liten och sedan blev stor, där fanns det inte bio, Systembolaget eller simhall Det fanns på ett onåbart avstånd Teater var nåt man bussades iväg på med skolan en gång om året och då handlade det mest om att åka buss Tv-sända farser var det närmsta jag kom opera, teater, balett "Fröken Fleggmans mustascher" live från Göta Lejon fast på tv:n Jag hörde inga ljud och de missar och orepterade skratt som smet in, de blev en del av framställningen när videoinspelningen var inne på sitt tionde varv Sen bodde jag i London och jobbade som attan på att gå in i väggen, det fanns inte utrymme för teater Jag bekantade mig inte med teatern på riktigt förrän jag såg "Dorian Grays porträtt" på Malmö Stadsteater 2002 Alla tidigare möjligheter spelade liksom ingen roll eftersom teatern inte fanns i min vokabulär Och till denna dag håller vi fortfarande på att bekanta oss Vi ger och tar och sen får vi bakslag och kastar oss upp på hästryggen igen Jag skrattar och sörjer och jag berörs, men inte utan att rodna, inte utan att se till att jag kan etablera en viss fysisk distans

Det handlar i grunden om tillgänglighet och i förlängningen en relation som man är delaktig i att skapa Så förklarar jag det för mig själv när jag lämnar Klungans stående ovationer med huvudet böjt och en suck av lättnad Jag förstår att man gillar teater, jag förstår att man älskar den Jag förstår den bara inte Inte ännu

KONTAKT & PRESS

HELENA SANDKLEF
PRODUCENT

info@helenasandklef.se
+46 (0) 702 641 691

HELENA SANDKLEF PRODUKTION
KIRUNAGATAN 46
162 68 VÄLLINGBY
Kreera web&design