< Tillbaka

9 September - 2011

Fotografen, betraktaren och objektet.

Kommer ni ihåg Fabienne Cherisma Nä Men kommer ni ihåg att fotograf Paul Hansen tog en bild på hennes skändade kropp vilket blev startskottet för en hätskt debatt om moral, medmänsklighet, civilkurage och i vissa fall kolonialism Bra att debatten togs, men någonstans slutade den i att fotografen har en viktig uppgift i att förmedla och dokumentera (även om foto kan vara högst subjektivt) Men det är en kittlande debatt, den om en person som står passiv vid sidan om Som inte hjälper rebeller att störta en diktator, som inte bär bort en flickas skändade kropp och som inte hjälper nödställda vid en översvämning Men det är också via fotografen vi får ta del av en verklighet som består av revolution, bestialiska mord och översvämningar

Ett intressant exempel på fotografens roll, men även betraktarens, är Eugene Richards projekt "Cocaine True, Cocaine Blue" Richards besöker East New York, North Philadelphia och The Red Hook Housing project i Brooklyn, New York, och låter oss, genom fotografier och intervjuer, ta del av livet bland kokain och crack Den blev startskottet för en debatt om crack och de intensiva och nakna bilderna blev en påminnelse om ett parallellt USA – fotojournalistik i sin nyttigaste form


(All rights reserved Eugene Richards)


 


Finns det då inga betänkligheter med ett sådant här projekt, är det helt oproblematiskt Jo, det finns tre frågor att väcka, anser jag

Dels håller jag med New York Times som skrev:

[I]f the photographs offer no realistic hope of change, they risk becoming merely sensationalistic, providing an intense but momentary thrill, like scenes from a kind of sociological horror movie

Detta är ju såklart väldigt sant Leder de inte till debatt utan bara ett sorgligt konstaterande så har vi fått en kortvarig massonani av spännande bilder Det är en fin gräns som jag ibland inte tror fotografen är medveten om, eller kan vara medveten om I synnerhet inte när man lever så nära objektet, och i detta fall misären Var slutar historien och var tar berättandet vid En komplicerade formel som ska sluta i en ansenlig nytta


(All rights reserved Eugene Richards)


En annan är ju den av samma karaktär som Fabienne Vilken är fotografens roll Kan man bara vara fotograf När Eugene Richards publicerar en bild där en mamma tänder sin crackpipa med ett brinnande ljus på golvet med sin baby liggande på sängen bredvid, så undrar jag vad som händer när hon omsluts av drogen och däckar på sängen Vad händer med det levande ljuset, vad händer med babyn Har Richards ett ansvar att släcka ljuset och med hjälp av kuddar vaddera upp en någotsånär trygg fysisk miljö för barnet att vistas i tills mamma vaknar upp ur sin koman Kan man ingripa eller är det att gå utanför rollen som fotograf, rollen som den man kom överens om Skyldighet och moral


(All rights reserved Eugene Richards)


En tredje är rampljuset Människor marginaliserade från det övriga samhället i övrigt, de som står utanför ekonomiskt, rättsligt och som inte har en röst att göra sig hörd med Om någon vill skildra deras liv, ett liv som samhället i övrigt inte vill befatta sig med, skildra deras kanske sista tid, så måste tanken på att få lämna ett avtryck anses relativt kittlande Slutligen rampljuset För där är vi alla lika, oavsett nivå på samhällstrappan Utnyttjar man dessa människor, eller utnyttjar dessa människor fotografen I The Fighter spelar Chritian Bale "Dicky", en fd boxare vars liv nu blir en dokumentär Tror han I själva verket är det en antidroglobby som gör en dokumentär om crack, där Dicky fungerar som det avskräckande exemplet, som en bild av de djupaste av bottnar och största av misslyckanden Är det lite samma sak här, att man som missbrukare är så verklighetsfrånvänd att de dagliga drogerna aldrig kan skildras på något annat sätt än en vardag, när fotografen i själva verket vill väcka debatt med missbrukarna som verktyg


(All rights reserved Eugene Richards)


Det är som sagt viktigt att debatten tas, om berättarens roll och om objektets roll Kanske är det i själva verket jag som gör dem till offer

"Cocaine True, Cocaine Blue" väckte debatt Precis som Martin Parr skapade debatt om det smutsiga Brighton genom sin bok "The last resort", vilken fick Thatcher att skrika icke-patriot Eller Sally Mann som upprörde en hel nation när hon visade bilder på sina halvnakna och smutsiga barn Eller Jane Evelyn Atwood som dokumenterade bortglömda kvinnor i amerikanska fängelser, i "Women in Prison" Tusentals exempel på fotojournalistik som skapar eftertanke hos betraktaren, flera av dessa har legat till grund för upplysning, insikt, diskussion och förändring Men vi får inte glömma att även diskutera metod och moral

 


(All rights reserved Martin Parr)





(All rights reserved Sally Mann)


 



(All rights reserved Jane Evelyn Atwood)


 


KONTAKT & PRESS

HELENA SANDKLEF
PRODUCENT

info@helenasandklef.se
+46 (0) 702 641 691

HELENA SANDKLEF PRODUKTION
KIRUNAGATAN 46
162 68 VÄLLINGBY
Kreera web&design