< Tillbaka

12 Juni - 2012

ER

Att inte blogga, att inte skriva överhuvudtaget, har varit en helt fantastisk upplevelse Men lika mycket så en bitter Det var nödvändigt, kanske för ett tag till Jag har stencilerat i huvudet istället, använt lite av den plats som så sällan används Skapat långa historier, byggt meningsfulla meningar och parat ihop värdeladdade ord med värdefulla tankar Jag har dagdrömt, bara en sån sak Sen händer nåt som vägrar stanna i huvudet, något som måste ut

Jag fick lungemboli efter att ha anlänt Toronto i torsdags En helt överjävlig upplevelse som inte bara lämnat smärtan färsk i minnet utan också vägrar släppa en tanke jag tidigare varit förskonad från: döden Jag trodde jag skulle dö, och det trodde jag aldrig jag skulle tro Men bortom det som jag upplevde i direkt relation till händelsen, så upplevde jag något annat Mycket annat Och det är detta andra som gör min kväll från avsvimmad i en standuploge till utskriven en sen gryning till något speciellt: de andras berättelser

Det var ambulanspersonalen som inte trodde jag förstod engelska, när jag egentligen inte förstod att folk försökte kommunicera med mig The medium is not so much the message som i vilket tillstånd mottagaren är Och det ligger, i detta fall, helt och hållet hos avsändaren vill jag påstå Men jag antar att det var en seger för Magnus Betnér som fick stå till sidan när jag fick "does he not speak english"-frågan av Customs & Immigration I det fallet berodde det på att jag pratade för två Därav kan man dra slutsatsen att oavsett om jag pratar eller låter bli så uppstår det något form av språkkunskapligt missförstånd

Det var också ambulanspersonalen som plötsligt fick syn på en pistolattrapp backstage på teatern och frös frågande: "I hope that's not a real gun!" varpå min goa kille liksom tar upp den och viftar lite som i ett försök att underminera dess kraftfullhet; no no no, I'm pretty sure it's fejk

Det var komikern som skulle vara Batman på scen en stund senare och vars stora hockeytrunk jag svimmade i Batman saved my life

Det var återigen ambulanspersonalen som frågade om jag tagit kokain samtidigt som jag försökte förstå vad som pågick: genom mitt dimmiga och gryniga synfält insåg jag att man satte klisterlappar med elektroder över hela min kropp och pratade om hjärtattack samtidigt som mitt hår och mina kläder klistrade fast på min kallsvettiga kropp "Cocaine No I am from Sweden It's illegal" Sen bad jag om en spypåse

Det var så många frågor att svara på, när det var jag som satt inne med tiotusenkronorsfrågan: "skall jag leva eller skall jag dö" Om mitt hjärta slagit oregelbundet tidigare Jamen ja kanske litegranna men det är en så lång historia att vi borde förlägga den till en middag och en flaska rött Typ

Det var akutrummet med draperier som jag bara sett på tv, och nattlinnet som jag glömde knyta där bak Eller glömde Det bortprioriterades nog Något jag upptäckte när jag fem timmar senare skulle gå på toa och uppfattades som typ naken Det var slangar, elektroder, maskiner som bara tycktes pipa utan nytta och kanyl i armen Jag hatar ett sån där kanyl med slang i armen med en liten kran på Det kändes inte läge att ta den diskussionen Men jag tror att det vore bra om jag ständigt bar på en liten lapp som sa: try to avoid an IV please

Det var mannen som började spy, en hjärtskärande spykaskad Och den fortsatte i åtta timmar Jag tog tid Och jag gjorde det lite till min uppgift att ta reda på vad som var fel på honom Han låg så långt borta men mina källor säger att han var vit i ansiktet och att han inte hade något i sin spypåse Ens vid första spyan Det kan ha varit så att han hostade, en det ställer jag mig tveksam till

Det var patienterna som överdoserat på ecstasy, heroin, alkohol och slagsmål, och jag kände mig nödgad att presentera mig själv som nykter inför varenda sjuksköterska som kom min väg Försökte göra det så naturligt som det bara gick eftersom det egentligen inte spelade någon roll för mina symtom: "yeahit's fridaylot's of drunk people I bet!well NOT ME, I had one zip of wineso, no, not me"
Det var en allvarlig läkare som sa att jag kanske skulle dö, medan jag väntade på att de skulle komma på hur jag inte skulle dö och som bad en syrra hugga mig i magen med en spruta blodförtunnande, Pulp Fiction-style

Det var en CT-scan och mannen från Teheran som först lät mig skriva på att jag tillät dem scanna även om det fanns risk för att man kunde dö Men vid det laget hade jag redan vant mig vid tanken Han fortsatte sedan med att berätta att det skulle kännas som att jag kissade på mig när skiktvätskan sprutades in i mina vener Sen sprutades den in och jag tänkte; oops, jag måste vara den första som faktiskt kissar på mig på riktigt

Men det var framförallt tre av de patienter som låg i samma akutrum som jag Det var Aida till höger Hon var 94 år och hon hittade inte sin hörapparat när de väckte henne: "is it past my bedtime" frågade hon kl 0235 De frågade vad det skulle innebära att hon fick blodtryckssänkande, och om de ville att de skulle återuppliva henne om hon dog i samband med att hon tog medicinen Hon förstod inte frågan Jag låg på andra sidan draperiet och svettades och våndades Hade hon någon anhörig Nä, hennes man dog för fyra år sedan och hon hade dennes barn Men den ena hade dött I cancer Den andra bodde nära men hade ju liksom sitt Lagade hon mat själv Jadå, hon värmde portionsförpackningar, och ibland spaghetti på burk, så jodå Det är för mycket sodium i dem svarade läkaren men Aida fortsatte berätta om sin kärlek till italienskt på burk Jag undrade hur längesedan det var sen hon åt italienskt så som det ska förtäras De frågade igen: do you want us to bring you back" Då skrek Mary, tio år yngre, på min vänstra sida: be quite two beds down, I am trying to sleep, I really need my beauty sleep and I will check out 0730" Aida visste fortfarande inte om frågan hon aldrig förstod var relevant eller inte

Mary hade drabbats av hjärtflimmer Men Mary var perfekt Hon var mycket starkare än vad hennes kropp verkade förstå sa hon Hon hade vägt sig samma morgon, gjort kaffe, tagit en promenad, läst tidningen Hon var i perfekt skick Och hon kunde inte skrivas ut en minut före 0730 för hennes son hade ingen lust att gå tidigare än så en lördag Dina njurar funkar inte som de ska, inte heller ditt hjärta, och du har vatten i lungorna "How can that be" frågade sig Mary, hon var ju i perfekt kondition "Did you say working perfect or not working perfect" Not, upprepade läkaren

Längst ner låg Adam Han var fastspänd när jag kom in Då hade han redan varit där i fem timmar Han hade hittats på gatan och var alkoholförgiftad När man försökte väcka honom blev han sur Det skulle ju vem som helst bli tänkte jag, alla som någon gång har sovit ett alltför tilltaget rus av sig blir störd av att bli väckt Men det var inte därför han blev sur Klockan 0700 väckte man honom igen, nu kunde han gå hem Men Adam hade inget hem och han fick inte längre bo på det shelter han tidigare hade kallat hem Han bad om att få sova en timme till, bönade och bad Inte för att han höll på att sova ruset av sig utan för att han inte visste när han nästa gång skulle få sova i en säng med mjuk madrass och kuddar

De lät Adam sova, Aida skickades upp till geriatrikern och Mary fick hjälp att piffa till sig inför hemfärden Personalen som varit min räddning, som hade upplåtit ett magnifikt skådespel, skulle avlösas efter ett halvt dygn En ny syster kom in och presenterade sig Fast jag inte kunde se ut kände jag verkligen gryningsljuset och att en ny dag börjat Ni vet när man går hem från en klubb och basen har bytts ut till fågelkvitter och de man möter ligger en hel natt före, när man inser att något nytt har tagit vid och bara vill hänga på Jag ville bara hem Och det ville dr Kitson också SOS international messade och ringde under hela natten Jag skulle inte bli skuldsatt för resten av livet efter att ha åkt en maskin som gav intrycket att man kissat på sig eller för att jag använt el för en medelstor svensk by till alla mina små elektroder Jag var klar Jag skulle slippa åka båt hem Jag skulle kontakta min läkare i Sverige och jag skulle ha dr Kitson på speed dial Mannen i korridoren hade slutat spy, och jag fick sätta på mig min t-shirt igen Omtumlad lämnade jag Toronto General i slowmotion

Regnet som föll var mer som fukt som singlade ner Jag hoppade in i en taxi Han sa gomorron Jag stirrade rakt fram, svimfärdig efter att ha deltagit i precis alla aktiviteter på akuten den natten Ty så ser det ut för någon som inte vågar somna i sin sjukhussäng av rädsla för att dö

 

 

KONTAKT & PRESS

HELENA SANDKLEF
PRODUCENT

info@helenasandklef.se
+46 (0) 702 641 691

HELENA SANDKLEF PRODUKTION
KIRUNAGATAN 46
162 68 VÄLLINGBY
Kreera web&design