< Tillbaka

15 November - 2012

Ni kallar det ofarligt, jag kallar det smygrasism.

Jag växte upp i Ullared "Åh, dokusåpa", tänker ni Nä, Ullared är en by på några tusen invånare, en sån där svensk by med ICA, en mack, en skola och maxad homogenitet Men det här är inte berättelsen om Ullared, det här är berättelsen om Jad

Jag mötte Jad en dag precis när det skulle ringa in från rasten Jag gick i femman och var som minst populär Något jag tror folk skulle påstå är en efterkonstruktion, men då vill jag förekomma dessa med att allt annat är en efterkonstruktion Jad gick i trean och skulle in på gymnastiken, men vägrade Mitt emot honom stod en resurs, med brytningen att döma från Göteborg Hon kedjerökte, stod med armarna i kors och svor "Men kom igen nurå!!!" Jag gick fram till Jad och jag frågade om han var ny på skolan Ja, Jad var ny på skolan och Jad ville inte ha gympa "Han är omöjlig", fullständigt skrek resursen, men jag stod fascinerat kvar Jad var inte från Libanon, Jad pratade inte knagglig svenska, Jad var ingen rebell Jad var för mig en liten kille med otrolig snälla ögon som ingen någonsin hade lyssnat på Efter trettio minuter gick Jad tillsammans med resursen så in på gympan, jag fick skäll och en ny vänskap hade brutit sig loss från normerna på Apelskolan

Jag cyklade hem till Jad och hans familj så ofta jag kunde Jads mamma visade bilder från Libanon, på olivträd, ockerfärgad mark och vi åt mat med kryddor som inte på nåt sätt smakade likt grillkrydda Jag fick utstå hån från andra på skolan; varför umgicks jag med blatten Folk frågade mig "vad som försegick i de där hyreshusen nere på Skattagårdsvägen där invandrarna bodde" och jag svarade naivt på deras frågor med "där finns dofter jag aldrig tidigare känt, berättelser jag aldrig tidigare hört" En värme, jag så länge hade saknat

På slöjden gjorde jag ett hängsmycke och när ingen såg, inte ens slöjdläraren Johnny, så knackade jag in JAD på baksidan Av Jad fick jag ett hårt armband i guldmetall med en påklistrad orange sten Jag vaktade honom på rasten och jag kan inte räkna alla de gånger jag gick emellan när folk puttade och hånade Varför Gjorde jag det för att de vuxna skulle prisa mig Nä, ingen såg vare sig Jads utsatthet eller mitt engagemang Gjorde jag det för att bli poppis Nä, de fick mig om möjligt ännu längre ner på inneskalan Jag gjorde det för att jag inte kunde förlika mig med att denna fantastiska person inte skulle bli behandlad som en Jag tror det i vardagliga termer kallas för att vara human

Man hade utvärderingssamtal rörande Jad Han var en bråkstake, bortom räddning Jad flyttades till stan utan att jag fick säga hejdå Och jag var ensam kvar på skolgården

På omvägar fick jag höra att rektor, lärare och resurs i slutänden varit eniga i att jag varit den stora räddningen för Jad Jag hade varit hans allt i Ullared Men det brydde jag mig inte om För under en period hade Jad varit min räddning bort från homogeniteten, inskränktheten och det våta täcke av likriktning som jag hatade så mycket med Ullared Jad var lika mycket min räddning

Det var så många saker som sades om Jad, om mig och om blattarna på Skattagårdsvägen Det var så många röster som jag inte förstod Men det jag däremot förstod var att där och då blev mitt liv så mycket rikare

Sex år senare gick jag i tvåan på gymnasiet i stan Plötsligt en dag uppstod tumult utanför mitt klassrum En kille från en högstadieskola en bit bort hade dragit kniv och polis hade tillkallats I en sekund som kändes som en evighet, en sekund som jag än idag kan plocka fram som ett skarpt och oblekt foto, så möttes min och Jads blick Hans anstiktsuttryck vittnade om tusen tankar innan han vände ner blicken och fördes bort i handfängsel Jag såg aldrig Jad igen

Okunskap, ignorans och xenofobi har ett starkt fäste på landsbygden Det gäller inte bara Ullared Det gäller överallt Jag hörde så sent som igår folk ringa in till Aschberg och klaga på att "de tar våra jobb", och jag skämdes till döds framför den svensketiopiska taxiföraren som körde mig "Jag är inte rasist, men" har kommit att bli rumsrent i folks vardagsrum och skällsord som man vet är nedsättande används av princip; yttrandefrihet kallar man det, trots att man knappt kan redogöra för innebörden och utan att låtsas om att yttrandefrihet kommer med ett ansvar

Så varför skriver jag om Jad, utanförskap och smygrasism Jo för att om Soran Ismail, efter dagens debattartikel i Expressen, skulle bli det minsta ifrågasatt och krävd på statistik eller bevis för hans påstående att hundratusentals svenskar delar dessa rasistiska åsikter, då vill jag att ni rannsakar er själva innan ni går in i offerrollen som den anklagad medborgaren!

KONTAKT & PRESS

HELENA SANDKLEF
PRODUCENT

info@helenasandklef.se
+46 (0) 702 641 691

HELENA SANDKLEF PRODUKTION
KIRUNAGATAN 46
162 68 VÄLLINGBY
Kreera web&design