< Tillbaka

26 Augusti - 2007

Detta är en rubrik för en diskussion kring apartheid.

Under rubriken ”Apartheid lever” i Mana (nr3 2007) ”rapporterar” Mathilda Piehl från Soweto, Sydafrika Hon hävdar att det var i Soweto motståndet föddes Jag hävdar att det flyttades dit tillsammans med de människor som blivit en nagel i ögat för maktutövare Och jag hävdar att apartheiden kan leva kvar på individnivå bland annat tack vare människor som Piehl

Hon kastas under besöket mellan skuld och förtvivlan samtidigt som hon tvivlar på sin skyldighet att faktiskt känna skuld Hon beskriver hegemonin från västvärlden genom import och export, av allt från produkter till kulturella värden Hon kritiserar lamheten inför AIDS problemet Hon reflekterar över hotellpoolen och de svarta människor som sköter den Hennes reflektioner är sunda och hennes slutsats korrekt men det fattas en genomgående självkritik och en mer ingående analys till vad som upprätthåller dessa strukturer som kallas apartheid


Apartheid uppkom som ett institutionaliserat rasförtryck, men idag upprätthålls det på individnivå, genom kulturen Sydafrika är idag en folkvald demokrati med världens mest jämställda konstitution, det rikaste landet i Afrika, där de största problemen med AIDS härrör från den valda regeringens egen oförmåga att vilja erkänna sjukdomen Apartheidregimen är likt kastsystemet i Indien, försvunnet som politiskt system Istället reproduceras det på individnivå genom folks medvetenhet, genom traditioner, åskådningssätt, oförmåga till självkritik och vanebildande mönster Det är detta vi måste fokusera på om vi vill eliminera apartheid och all annan form av förtryck och orättvisa

För att göra detta måste vi bryta oss in i de cementerade mönster som existerar Då räcker det inte som Piehl skriver att vara självkritisk till att man åker turistbuss och bor på fina hotell utanför ghettot Det är inte den fina bussen som är problemet i detta fallet Inte heller de svarta som jobbar på hotellet Istället bör man kliva av bussen för att säga hej Genom att stirra ut och polarisera med ett ”vi vita” och ”de svarta” så synliggör man hela tiden skillnader, samma skillnader som man lät bygga apartheid på

Jag besökte och bodde i Soweto under en knapp vecka i februari Jag gick på gatorna med kameran på axeln, jag åt på restauranger, besökte lokala ICA, snackade och socialiserade Innan besöket fick vi varnande ord och skrämselpropaganda uppradade för oss av vänner och familj Och när vi kom fram fick vi samma varnande ord och skrämselpropaganda uppradad för oss av lokalinvånare Vita ska varnas, vita är mycket värda Jag traskade nerför gatan mitt på dagen när en kille ropade ”hello” När jag repeterade hans hälsningsfras och stannade blev han generad och paralyserad –Du är inte från Sydafrika, va konstaterade han eftertänksamt – en vit sydafrikan har aldrig tilltalat mig sådär Vi pratade och han sa att jag måste ha ett så öppet sinne som valde att bo och snacka med folk i Soweto Att han ser det så men inte jag säger ju en del om den schabloniserande bild som finns, inpräntade även hos sowetoborna själva
Jag är långt ifrån perfekt Anledningen till att jag besökte Soweto är ju just av samma anledning som Piehl och vi har gjort samma reflektioner; här finns stor del av apartheidens arv -de svartas underlägsenhet, den vita hegemonin Jag beter mig inte som att jag gick hemma i Vällingby Inte heller är jag objektiv eller opåverkad av kontexten Soweto är inte vilken del av världen som helst i mina ögon Men genom att försöka uppleva den så, med min subjektivitetskriteriet ständigt närvarande, så tror jag att jag närmar min utopi

När vi skulle lämna en restaurang klockan tio på kvällen erbjöd ägaren att följa oss tillbaka – Skulle ni erbjuda en svart människa samma sak undrade jag Nä blev det självklara svaret Vi gick hem själva på de öde gatorna när en bil körde upp jämsides och sa: -I´ve never seen two white people walkning down the street in Soweto Good bless you!” Den promenaden eliminerade förhoppningsvis en, om än liten, liten, del av den synen folk i detta område har på sig själva Likadant varnade passerande oss för att ha synliga kameror Men vad kan hända Värsta scenariot är att de blir stulna Genom att öppet visa att man inte förutsätter att folk är tjuvar så sprider man en positiv bild, bättrar på en trasig självkänsla

Mathilda Piehl föreslår att valet ligger mellan att leva med skulden eller säga upp sin sociala och ekonomiska ställning Men då vägrar man att se strukturer närmare sig själv Få kommer att vara villiga att helt ge upp sin sociala och ekonomiska förtrur i samhället, det innebär mer omfattande omläggning än många inser Många kommer dock vara villiga att bryta tankemönster och beteende

”När jag i solnedgången går hand i hand med Phumla, gneom denna segregerade stad, vet jag att hon är den som garanterar min säkerhet, säkerhet gentemot fattigdomens och frötryckets raseri (…) Hon, Phumla, visar genom att hålla min hand att jag är under beskydd, att jag är ok”

Att bryta mönstret av apartheid är att inte ställa upp på den cementerade bild som kan reproduceras i samhället Att bryta mönstret av apartheid är att vara lite naiv
Att många svarta jobbar på ett hotell ägt av en vit man, är inte apartheid Det är orättvisa Apartheid fortlever i en livvakt på stan eller en sänkt blick, ofrivillig att möta det okända Apartheid fortlever genom förutfattade meningar, schablonbilder och rädsla
Apartheid fortlever genom den lilla människan
Apartheid fortlever inte genom västerländsk kapitalism, utan i folks medvetande

KONTAKT & PRESS

HELENA SANDKLEF
PRODUCENT

info@helenasandklef.se
+46 (0) 702 641 691

HELENA SANDKLEF PRODUKTION
KIRUNAGATAN 46
162 68 VÄLLINGBY
Kreera web&design