< Tillbaka

23 Augusti - 2010

Camille O'Sullivan and how the light gets in.

Igår besökte jag Assembley Theatre tillsammans med Agneta Wallin för att se Camille O'Sullivans show Chameleon Kännedom om denna akt kom sig blott av en sexiga affisch erkänner mitt ytliga jag, men när jag googlat historien, som lät lova "A cross between Patti Smith, Sally Bowles and PJ Harvey" (Daily Telegraph) så var steget vunnet



Kristallkronor i det kupolimiterade taket, en gunga på scen och fler instrument än vart min kunskap sträcker sig sätter förväntningar onekligen högt Förväntningar som på något vis sällan förverkligas eller införlivas då de antingen är skeva (utifrån de lösa fakta man besitter uppdikteras en föreställning för att sammanfoga dessa) eller för högt satta Men i detta fallet skulle det vara idén om att förväntningar aldrig kan uppnås som skulle omprövas

Som en burlesque bris glider hon in i svart drapering och från den stunden är jag som tagen i besittning Hon varvar släpig röst med rockig beat, hon bjuder på sig själv, bjuder på show och är stundtals sådär pinsamt galen att man önskar sig lite mer nyckfullhet i sitt eget liv Jag sitter med öppen mun Mest för att jag inte har en tanke på att stänga den Allt som sker, allt som händer, händer på scenen och rummet och dess rymd har försvunnit Det är som i en komedi där man gör parodi på kärleken; rummet snurrar och inget annat existerar Och skulle någon annan jämföra mitt tillstånd med en komedi, en romantisk komedi, skulle jag bli förnärmad Men nu var det så, rätt och slätt

Hon gör God is in the house, Devil's workshop av Frank Black och Amsterdam, bättre än både Jacques brel och David Bowie Hon sätter sig på gungan och hennes tunna röst är på brinken av att skära sig Precis så där skickligt att mina ögon tåras Ömsom med instrument, ömsom akustiskt sjunger hon "Is there all there is" av Peggy Lee Jag vill aldrig, aldrig, aldrig att Camille O'Sullivan ska sluta gunga

Hon avslutar med Leonard Cohens "Anthem" och ingen rör sig Ingen andas Bara tårar som sakta rinner och en röst som bryter upp våra hjärtan varsamt men utan skoning på samma gång: There is a crack, a crack in everything, That's how the light gets in

Hennes sorti kräver ingen Encore men hon återvänder Tackar artigt och ödmjukt och visar en ärlig uppskattning över sina idolers musik Hon avslutar barfota i en hudfärgad korsett och omsvept i svart spetssjal, hon avslutar med en smal strålkastare som ramar in bara hennes ansikte och hår, naket frisläppt från glittriga diadem, hon avslutar med The Ship Song och jag tänker att nu jävlar Nick Cave, detta är toppen av din karriär!

Mina tårar rinner, och jag låter dem Jag vill hålla handen och leva livet samtidigt Jag vill inte möta upp med de mina just nu, istället vill jag hem och klä ut mig berusad av sång och musik och det vackra Gå i högklackat och korsett och filosofera om kärlek och New York och gamla hjältar som givit oss vacker musik Jag vill vara åtta och tro att det är detta som väntar; mörk passion, elegans och dekorativ bedrövelse förpackad i velour, röda läppar och kristall

Hon hjälper varje bandmedlem, en och en, nerför scen och som en gosskör ställer de sig vid sidan och körar Hon släpper mikrofonen och avslutar akustiskt, barfota på golvet nedanför scen och medan come sail your ships around me and burn your bridges down ebbar ut som ett mantra är Assembley Hall mer än någonsin under kvällen fylld av denna spröda och samtidigt så praktfulla röst

KONTAKT & PRESS

HELENA SANDKLEF
PRODUCENT

info@helenasandklef.se
+46 (0) 702 641 691

HELENA SANDKLEF PRODUKTION
KIRUNAGATAN 46
162 68 VÄLLINGBY
Kreera web&design